Men det är ju du!

Jahopp. Börjar bli tröttsamt detta. Är ute i Arninge, Täby, och ska plocka ett bud. Frågar en tjej vid ett skrivbord om vilka grejer jag ska ha.

Hon vänder sig om och i samma stund som hon ser mig så kommer det där djävla solskensleendet och hon utbrister;
Men det är ju du! Heeeeej!
Jag håller med henne, det är jag! Väldigt roligt detta. Vi kramar varandra. Vi verkar ha haft en bra relation. Vilket för mig känns konstigt. Kvinnor som jag inte håller kontakten med eller inte känner igen brukar jag inte ha haft det så bra med.

Jag måste komma på något. Funkar inte i längden att glömma bort folk som inte glömt mig och som dessutom verkar bli ärligt glada av att se mig.

Namnbricka kanske vore något? Eller en liten faktaruta på höften. Ett USB minne i halsbandet med en detaljerad historik!

Djävligt trevlig va hon också. Jag borde ha frågat efter namn och nummer. Skulle kunnat catcha upp och supa ner oss - för gamla tiders skull liksom.

|Cyron i mobilen